30 dagar kvar
Jag måste länka till en riktigt bra krönika jag läste i Nöjesguiden imorse. Det är Annahita Yazdi som har skrivit om den unga borgeliga imagen som har blivit en trend i Sverige; "I det nya Sverige existerar ingen fattigdom, bara lata människor. Och ungdomen som står och hänger på låset till vuxenvärlden och inget hellre vill än att bli tagen på allvar, har svalt budskapet om att svaghet är lathet och sjukdom är omänskligt". Hon tar upp problem kring den attityd som finns som säger att för att vara värd någonting, så måste man vara lyckad och man måste vara det nu, fast man knappt blivit mer än 20 år. Och att många unga som lever efter detta röstar borgerligt som en statusmarkör, där vi har partier som vilar på idéer som säger att "bara du vill så kan du, men allt ansvar vilar på dina axlar och fixar du det inte är du en börda". Men ibland så pallar man inte, och ibland har man inte förutsättningar eller medel att kunna. Det är ju då vi måste hjälpa varandra genom att säga att det är ok att misslyckas, och att vi tillsammasn kan ge varandra förutsättningar och möjligheter.
Jag är övertygad om att det är den borgeliga politiska idén som tagit fäste, men också den otroliga mängd bloggar som ger ut en sorts personlig, men slipad perfekt fasad. Det är lite som barbiedockor; de ser onormala ut, men inte tillräckligt onormala ut för att ifrågasättas. Man köper det. Och sen är det ju den eviga självhjälps-hysterin som ger ett måste av att må bra, att lyckas, eftersom böckerna finns så är det ju upp till dig.
Jag känner igen mig i Yazdis bild av de unga borgerliga väljarna (minus borgeligheten och rösten på Alliansen). Men jag har alltid haft en liten vilja att sticka ut på små distinkta sätt. Att klä mig på ett sätt som ger ett intryck av en Östermalmstjej, men visa att jag tror på värderingar som det talas om i Tvärdrag. Jag har alltid gillat den stilen och jag har nog alltid haft de värderingar jag har. Men jag är alldeles för medveten om att jag vill visa mig på ett speciellt sätt, jag känner igen mig i den ständiga viljan att bevisa sig själv. Jag tror min lite omedvetna att-vara-lyckad-hets ligger i mina "estet-gener". Att ständigt vilja bli bekräftad. Det är någonting som jag jobbar väldigt mycket på, men det är svårt när det är alla dessa bloggar överallt, där allt går ut på att tycka. Och det blir jävligt svårt att tycka någonting (eller att tycka någonting som verkar vettigt), när alla olika sorters tyckande redan finns där. Tillslut går det inte att hävda sig.
Ni kanske tycker detta är lite fel forum? (jag skriver att ibland pallar man inte, i en blogg där jag kandiderar som en käck engagerad tjej. hehe.) Men jag tror verkligen på att nå ut med någonting på olika sätt. Så nu vill jag väl säga det här, just här. Att ibland pallar man inte. Och det är helt ok. Och ibland är man peppig och mest lyckad i världen. Och det är också ok. Man kan väl vara både och, helt enkelt. För man är ju inte mer än människa.
Vad tycker du? Märker du av de attityder som finns, hur tror du de är kopplade?
När jag var 17 skrev jag en artikel i Aftonbladet om ungefär detta. Hade fått en panikattack och funderade då mycket kring hur det kom sig. Läs den här.
...inlägg!! Tänkvärt! Du får min röst.
Vad duktig du är Matilda! bra skrivet! jag håller med dig, det har blivit lite skevt om bilden av att inte klara av det ibland, eller när man blir sjuk. Jag tror i och för sig att bilden av att vara sjuk eller svag alltid har varit lite stigmatiserad - det ses som något man inte ska störa i.
Idag värderas du enbart efter dina prestationer. Du är dina prestationer och ditt yrke. Det är sällan man träffar folk som frågar vad du har för intressen utan frågan är ofta riktad mot vad du jobbar med och svaret är väldigt relevant för vart du hamnar i den sociala hierarkin. Den äldre generationen berättar att förr värderades man oavsett vad man arbetade med och du var inte enbart dina prestationer. Det är helt okej att bli utbränd idag, om inte bra, för du har ju presterat. Det är synd att vi inte tar hand om varandra som vi borde i Sverige idag utan bara värderar ytan.
Idag värderas du enbart efter dina prestationer. Du är dina prestationer och ditt yrke. Det är sällan man träffar folk som frågar vad du har för intressen utan frågan är ofta riktad mot vad du jobbar med och svaret är väldigt relevant för vart du hamnar i den sociala hierarkin. Den äldre generationen berättar att förr värderades man oavsett vad man arbetade med och du var inte enbart dina prestationer. Det är helt okej att bli utbränd idag, om inte bra, för du har ju presterat. Det är synd att vi inte tar hand om varandra som vi borde i Sverige idag utan bara värderar ytan.
