BÄTTRE SENT ÄN ALDRIG.....
Ja ni, vad ska man säga... efter nästan tre veckors avsaknad av internet och några dagars välbehövligt jullov är jag tillbaka! Jag förstår om ni är många som misströstat, de flesta har kanske redan gett upp hoppet om att överhuvudtaget få se något mer vettigt inlägg på den här bloggen (om det nu någonsin har förekommit något annat än allmänt förvirrade ihopsamlingar av mina spridda tankar), kanske skriver jag det här bara för mig själv, men i alla fall, om ni är några som faktiskt läser det här, ett tack till er tappra! Ännu roligare blir det om ni lämnar ett litet avtryck under "Kommentarer", så att jag inte behöver känna mig alldeles övergiven...:)
Jag önskar att jag kunde sammanfatta den senaste månadens alla händelser på ett sätt så att ni åtminstone kunde ana vilken upplevelse det här har varit, alla de känslor som har funnits och alla tankar som flugit genom huvudet, och vad allt detta har betytt för mig... Men jag måste nog erkänna redan från början att jag aldrig kommer att kunna göra det, och därför blir det lite spridda tankar istället, precis som det brukar bli...:)
Jag hade aldrig i mina vildaste fantasier kunnat drömma om att jag skulle bli lucia, jag hade inte ens vågat tänka tanken. Så när Yvonne ringde bara några minuter efter midnatt den 3 december, då var jag i ett chocktillstånd av sällan skådat slag, tänk er hysteriska skrattanfall och sprutande tårar blandat med glädjetjut, så kan ni förstå ungefär vad stackarna som fanns i min närhet fick stå ut med den kvällen... Mitt i detta kaos ville Åsa att jag skulle göra några kloka uttalanden till pressmeddelandet som skulle gå ut morgonen efter... Jag som knappt kunde formulera en enda vettig mening, ja man kan ju nästan förstå hur mycket klokt jag fick sagt...:) Torsdagen och fredagen som följde var verkligen helt gaaalna, för att använda ett av Yvonnes favorituttryck...:) Telefonen ringde i ett kör, särskilt på torsdagsförmiddagen kändes det som att jag inte gjorde nåt annat än pratade i telefon! Det var tidningsintervjuer och radiointervjuer (gärna direktsända) om vartannat. Lite kul när man hoppade från en intervju med Skaraborgs Läns Tidning, till Budbäraren (kristen tidning), till Radio Båstad, till Land Lantbruk! Jag förstår verkligen idrottsmännen som suckar över frågan "Hur känns det?", för hur ger man ett vettigt svar på en sån fråga?! På fredagen fick jag äntligen komma hem till mamma och pappa, för att kunna ladda för lördagens kröning i Örkelljunga.... När jag åkte genom byn med mamma på fredagseftermiddagen och såg att tre man hade blivit utskickade för att snygga till på platsen för kröningen, då började det faktiskt gå upp för mig vad jag hade ställt till med...:) Kröningen ja, den förtjänar egentligen ett eget kapitel, för den var verkligen något alldeles extra!
Kröningen var verkligen över all förväntan, jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle vara så välordnat, så pampigt, så finstämt och så välbesökt!! Det märktes verkligen att Örkelljunga satsade till 110 % för att göra kröningen till en oförglömlig händelse för både oss lucior och för Örkelljungaborna, och jag kan bara prata för mig själv, men för min del är det ett minne som jag kommer att bära med mig hela livet! 
Nu gråter jag en liten tår också, det är inte klokt vad man har blivit lättrörd på gamla dagar... Det är inga ledsna tårar, definitivt inte, men när jag tänker tillbaka på kröningen och på att det kom så otroligt mycket folk (!), då kommer det lätt en tår... Jag lovade Ulrika (som fixade hår och smink den dagen, tack Ulrika!) att jag inte skulle gråta under kröningen, men det krävdes minsann en viljeansträngning för att lyckas med det! Jag hade liksom inte riktigt tänkt att det skulle komma speciellt mycket folk, kanske mest min familj och de närmast sörjande... Men när vi tågade ut på Terrassen och där var hundratals jublande människor, wow!!! Tur man inte satt ner, för då vet jag en som hade trillat av stolen...:) 
Det var så häftigt att stå där och spana ut i folkhavet, där fanns familj och släkt, gamla klasskompisar och lärare, gubbarna jag åkte Vasaloppet med, gamla kompisar som jag inte träffat på länge, min ridlärare, många som jag kände igen, men även en hel del som jag inte kände igen, och det kändes helt otroligt att alla dessa ville komma på en luciakröning! Programmet var verkligen jättefint med både tal och sång, det var så härligt att få sjunga tillsammans! 
Yvonne
Efteråt blev det kramkalas och intervjuer, och då kom tårarna.... Vill passa på att säga ett jättestort TACK till alla er som gjorde den här dagen möjlig! Ni har verkligen gett mig ett helt otroligt minne för livet.
Tror bestämt att vi får göra en följetong av det här, jag menar, hur intresserad man än är så finns det kanske ändå en gräns för hur långa blogginlägg man orkar med...:) Fortsättning följer imorgon helt enkelt! Då handlar det om alla luciatågen i Stockholm, spännande va?!
KRAMAR
Sveriges Lucia 2008 :)
Kan bara säga att det har varit grymt häftigt att följa hela den här resan vid sidan om också!!!
Jag har läst din blogg ett tag nu och vill bara säga att du är jätte duktig på att skriva! Du skrivar så man verkligen blir fast fast de är långa inlägg :) jag har en fråga hur sköker man till sveriges lucia? eller söker man alls?
Mvh cecilia
